25 idéer för familjespelkvällar som faktiskt får alla att sluta använda sina telefoner

Alla turas om att gå igenom alfabetet. Varje person väljer ett resmål och ett föremål som börjar på nästa bokstav: "Jag ska till Brasilien och jag tar med min banjo." Nästa person tar C, och så vidare.

Det låter enkelt, men när du kommer till Q och X blir det underbart absurt. Min systerson meddelade en gång att han skulle till "Xanadu och ta med sin xylofonspelande xenomorf". Han var sju år. Leken belönar kreativitet, och ju fånigare svaren är, desto bättre.

En person börjar en historia med en enda mening. Nästa person lägger till en mening. Ni fortsätter bygga, en mening i taget, och historien går dit gruppen tar den.

Det som gör det här till en så bra familjelek är krocken mellan perspektiv. En femåring styr historien mot drakar och glass. En förälder försöker få in en dramaturgi. En tonåring lägger till en vändning som förstör allt. Resultatet är alltid kaotiskt och alltid minnesvärt. Testa med ett ord i taget i stället för hela meningar för en ännu vildare resa.

Inspirerad av boken Fortunately av Remy Charlip. En spelare börjar med en "Som tur var"-mening: "Som tur var vaknade hunden i tid i morse." Nästa spelare kontrar med "Tyvärr": "Tyvärr vaknade han på Mars." Sedan tillbaka till "Som tur var", och så vidare.

Det roliga ligger i upptrappningen. Historierna blir allt mer absurda när alla försöker överträffa varandra. Det lär också barnen en hel del om berättarstruktur och problemlösning utan att de märker det — varje "tyvärr" är ett problem, varje "som tur var" är en lösning.

Var och en berättar tre saker om sig själv — två sanna, en falsk. Alla andra ska gissa vilken som är lögnen. Det här är en av de där lekarna där du plötsligt upptäcker saker om din egen familj som du aldrig visste.

Min mamma avslöjade en gång att hon varit med i en tv-reklam på 80-talet. Vi gissade alla att det var lögnen. Det var det inte. Det bästa är att se yngre barn försöka konstruera en trovärdig lögn — de är hopplösa på det, och det är just därför det blir så roligt.

Välj en kategori — djur, länder, mat, filmtitlar, vad som helst. Gå igenom alfabetet, och varje spelare ska nämna fem saker i kategorin som börjar på den aktuella bokstaven.

Det börjar lätt nog med A och B, men försök nämna fem djur som börjar på Q när pressen är på. Alfabetsregeln tvingar fram kreativt tänkande, och tävlingsmomentet håller alla kvar i leken. Vi spelar det här på bilresor och timmarna bara försvinner.

En person tänker på ett föremål. Alla andra får 20 ja- eller nej-frågor på sig att lista ut vad det är. Haken: du måste ställa smarta frågor som sållar bort möjligheter, inte slumpmässiga gissningar.

"Lever det?" halverar fältet direkt. "Är det en banan?" på fråga två är slöseri. Barn lär sig deduktivt tänkande utan att märka att de lär sig något, vilket är det bästa sättet att lära sig.

"Jag ser något som du inte ser, och det är... rött." Enkelt, tidlöst och oändligt anpassningsbart. Ni kan spela på färg, form, första bokstaven, material eller funktion. Yngre barn tränar sin iakttagelseförmåga. Äldre barn kan utmanas med klurigare beskrivningar som "jag ser något som uppfanns i Japan".

Det jag älskar med den här leken är att den fungerar överallt — i vardagsrummet, på en restaurang, i bilen, i ett väntrum. Ingen förberedelse, ingen utrustning, oändligt omspelsvärde.

Allt du behöver är en penna och ett papper. En person väljer ett ord, ritar ett streck för varje bokstav och skissar en liten galge. Den som gissar ropar ut bokstäver — rätt bokstäver fyller i luckorna, fel bokstäver lägger till kroppsdelar på gubben. Klura ut ordet innan streckgubben är färdig, annars har du förlorat.

För yngre barn: använd kortare ord och ge extra gissningar. För äldre barn och vuxna: testa fraser eller titlar. Min familj spelar en variant där den som valt ordet måste använda det i en mening som ledtråd efter fem felgissningar — det lägger till ett lager av strategi för båda sidor.

Om din familj älskar gåtor är ett utskrivbart escape room den ultimata uppgraderingen av spelkvällen. Du laddar ner en PDF, skriver ut den, placerar ut några ledtrådar hemma och plötsligt är vardagsrummet en mystisk trollkarlsverkstad eller en detektivs brottsplats.

Jag är kanske partisk (jag designar dem på heltid), men det finns en anledning till att våra kit har spelats över 21 000 gånger världen över. Barnen samarbetar för att lösa gåtor, knäcka koder och pussla ihop en historia — det är lagarbete, kritiskt tänkande och kreativitet samlat i en timme av rent nöje. Vi har spel för barn från 5 år hela vägen upp till utmaningar på vuxennivå.

Skriv en lista med föremål eller ledtrådar och släpp lös barnen i huset (eller på tomten) för att hitta allt. Du kan hålla det enkelt — "hitta något mjukt, något blått, något som låter" — eller skapa en berättelsedriven skattjakt där varje ledtråd leder till nästa plats.

För en temaversion kan du koppla den till en högtid eller ett tillfälle: en påskäggsjakt, en piratskattkarta på en födelsedag eller en monsterjakt på Halloween. Ju mer berättelse du lägger till, desto mer engagerade blir barnen. Kolla in vår guide till att bygga ett eget escape room för idéer om hur du kedjar ihop ledtrådar.

Blås upp några ballonger, och regeln är enkel: låt dem inte nudda golvet. Händer, huvuden, armbågar, knän — allt är tillåtet. Det blir kaos direkt, på bästa sätt.

Lägg till varianter för att hålla det intressant: spela med bara en hand, använd bara huvudet eller lägg till fler ballonger tills rummet är rena galenskapen. Min familjs rekord för att hålla en enda ballong i luften är 4 minuter och 12 sekunder. Vi tar det här på allvar.

Rensa en bit av golvet och lägg ut en labyrint med målartejp (den lossnar utan att lämna märken). Barnen ska ta sig genom labyrinten utan att kliva på tejpen. För äldre barn kan du lägga till återvändsgränder, förgreningar eller regler som "här hoppar du på ett ben".

Du kan också göra den till en sifferlabyrint för yngre barn som lär sig räkna — märk ut siffror längs vägen så att de följer ordningen. Det är fysiskt, det är lärorikt och det ger dig minst 30 minuters fokuserad lek.

Ställ stolarna i en ring — en färre än antalet spelare. Sätt på musik, alla dansar runt stolarna, musiken tystnar och alla kastar sig efter en plats. Den som blir stående är ute. Ta bort en stol och gör om.

Inga extra stolar? Använd färgade pappersrutor tejpade på golvet, kuddar eller till och med handdukar. Utslagsformatet håller spänningen uppe, och finalen mellan de två sista är alltid intensiv. Fungerar bäst med en förälder som styr musiken och strategiskt tajmar stoppen.

En person är Simon och ger kommandon: "Simon säger: rör vid tårna." Om Simon säger det måste alla följa. Om kommandot kommer utan "Simon säger" är alla som rör sig ute.

Knepet för den som är Simon är att öka takten och smyga in falska kommandon när alla kommit in i rytmen. Barn älskar det här för att de får bestämma när det är deras tur att vara Simon — och den makten tar de på största allvar.

Dela rummet med tejp: ena sidan är "land", den andra "hav". En ledare ropar ut kommandon och spelarna hoppar till rätt zon. När ledaren ropar "luft" hoppar alla så högt de kan.

Ledaren kan variera tempot, ge kommandon i snabb följd och försöka lura spelarna genom att peka åt ett håll och säga ett annat. Perfekt för att bränna energi och träna lyssnandet samtidigt.

Rulla ihop några par strumpor till bollar. Ta fram en tvättkorg. Där har du en basketplan. Turas om att skjuta från ett bestämt avstånd — träff betyder att du står kvar, miss betyder att du backar ett steg.

Vi spelar "HORSE" med strumpbollar — varje person måste kopiera föregående spelares skott. Bakom ryggen, med slutna ögon, sittande. Det är genuint tävlingsinriktat och inga möbler går sönder.

Gestalta ett ord eller en fras utan att prata. Alla andra gissar. Det fina med charader är att det är oändligt skalbart — små barn kan gestalta djur, äldre barn kan ta sig an filmtitlar och vuxna kan försöka sig på abstrakta begrepp som "existentiell ångest" (som min syster på något sätt lyckades med i julas).

Dela upp er i lag för en tävlingskänsla, eller kör alla mot alla. Hur som helst kommer du att upptäcka att ditt tystlåtna barn faktiskt är en född artist.

Skicka en mjuk boll (eller en ihoprullad strumpa) runt i ringen så snabbt som möjligt medan musiken spelar. När musiken tystnar är den som håller i "potatisen" ute. Den som står kvar sist vinner.

Magin ligger i musiken — den som styr spellistan har all makt. Dramatiska pauser, falska stopp och perfekt tajmade avbrott gör det här spelet långt mer spännande än det egentligen borde vara.

Man blir aldrig för gammal för kurragömma. På allvar. Att se en fullvuxen människa vika ihop sig i ett köksskåp medan en sexåring metodiskt genomsöker huset är familjeunderhållning på högsta nivå.

Testa varianten "Sardiner" — en person gömmer sig, alla andra letar. När du hittar den som gömt sig kryper du tyst in på samma ställe. Den som letar kvar sist får gömma sig nästa gång. Det blir allt löjligare ju fler som trängs i en garderob.

Sätt på musik och låt alla dansa. När musiken tystnar ska alla frysa. Den som ertappas med att röra sig är ute (eller får ett fånigt straff, som att hålla en rolig pose under nästa runda). Det här är i princip Hela havet stormar utan stolar, och yngre barn som har svårt för tävling klarar sig bättre här eftersom det inte blir någon fysisk kamp.

Skär ett handstort hål i en skokartong. Lägg ett föremål inuti — en kotte, en svamp, kokt spagetti, en gummianka. Spelaren stoppar in handen och ska identifiera föremålet enbart med känseln. Ingen tjuvtitt.

Reaktionerna är obetalbara, särskilt vid oväntade texturer. Kall kokt spagetti i en mörk låda får både vuxna och barn att skrika. Det är sinneslek förklädd till spel, och det hjälper faktiskt yngre barn att utveckla sitt känselsinne.

En person ritar, alla andra gissar. Ni kan använda en whiteboard, ett stort ritblock eller till och med rita med fingret på någons rygg (för en taktil version). Ställ en timer på 60 sekunder för att hålla trycket uppe.

Det bästa med att spela Pictionary med barn är deras totala brist på självmedvetenhet. De ritar en cirkel med två prickar och förklarar med full övertygelse att det är "solsystemet". Samtidigt sitter de vuxna och funderar på hur man ritar "engagemang".

Samla ihop varenda filt, dyna och kudde i huset. Bygg den mest episka koja ditt vardagsrum klarar av. Tekniskt sett är det här inget "spel" i tävlingsbemärkelse, men själva bygget är leken — att förhandla om arkitekturen, lösa konstruktionsproblem och känna den rena stoltheten över att krypa in i sitt eget bygge.

När kojan är byggd kan ni spela resten av spelkvällen inifrån den. Brädspel i ficklampsljus inne i en filtkoja är något helt annat.

Alla designar och viker sitt eget pappersflygplan. Sedan tävlar ni i olika kategorier: längst sträcka, längst tid i luften, mest träffsäker (träffa ett mål) och snyggast. YouTube har hundratals vikningsguider om du behöver inspiration.

Designfasen är halva nöjet. Barn som aldrig sitter still vid pyssel lägger 20 minuter på att finslipa sina vikningar när det väntar en tävling på slutet. Lägg till en "provflygning" där de kan ändra sina konstruktioner mellan omgångarna.

Sätt ihop en serie utmaningar på 60 sekunder med saker ni har hemma. Stapla 10 kakor på pannan och ät upp dem utan att använda händerna. Flytta bomullstussar från en skål till en annan med bara en sked i munnen. Bygg det högsta tornet av spelkort på 60 sekunder.

De här passar perfekt för blandade åldrar eftersom utmaningarna bygger på skicklighet snarare än kunskap — en sexåring har lika stor chans som en vuxen. Kör 5-8 utmaningar i rad och kröna en totalsegrare på slutet.